Tikkun Chatzot: Midnattsklagan

Tikkun Chatzot (midnattsreparationen) är en böneordning som reciteras vid midnatt, till sorg över Templets förstörelse och den gudomliga närvarons (Shechinahs) exil. Denna sed är rotad i kabbalistisk tradition, baserad på läran att midnatt är en tid då Gud sörjer sina barns lidande och är särskilt mottaglig för böner. Kung David sägs ha stigit upp vid midnatt för att sjunga till Gud.

Tikkun Chatzot är indelad i två delar: Tikkun Rachel och Tikkun Leah. Tikkun Rachel reciteras sittande på golvet (som sörjande gör), med fokus på klagan över exilen och förstörelsen. Den inkluderar Psalm 137 ('Vid Babylons floder') och kinot (elegier). Tikkun Leah, som reciteras efter att man rest sig, fokuserar på hopp och återlösning. Den inkluderar lovpsalmer och längtan efter Guds närvaro.

Tikkun Chatzot reciteras vid halachisk midnatt (chatzot), som är mittpunkten mellan solnedgång och soluppgång – inte nödvändigtvis klockan 00:00. På kvällar före Shabbat eller högtider, och under vissa glädjeperioder, utelämnas Tikkun Rachel och bara Tikkun Leah sägs, om alls. På Shabbat och de flesta högtider reciteras inte Tikkun Chatzot. Seden är vanligast bland sefardiska och kabbalistiska församlingar.

Enligt kabbalan påverkar exilen inte bara det judiska folket utan även de andliga världarna. Shechinan (den gudomliga närvaron) sägs vara i exil med Israel. Vid midnatt sammanträder den himmelska domstolen, och andliga 'tikkunim' (reparationer) är möjliga. Genom att sörja och be vid denna timme deltar man i att reparera den kosmiska skada som orsakats av exilen och påskynda återlösningen.

Tikkun Chatzot utövas oftast av dem som följer kabbalistiska seder, särskilt sefardiska judar och chassider. Arizal (Rabbi Jitzhak Luria) uppmuntrade starkt denna sed. Även om den inte är obligatorisk för alla judar anses den vara en lovvärd sed för dem som kan vakna vid midnatt. Vissa reciterar den regelbundet, andra bara under de tre veckorna före Tisha B'Av.

Under Tikkun Rachel sitter man på golvet eller en låg stol, som sörjande gör under shiva. Vissa lägger aska på pannan där tefillin bärs, som symbol för sorg över Jerusalem. Bönerna reciteras i en sorgsen ton. Vissa tänder ett litet ljus. Atmosfären präglas av genuin sorg över förstörelsen, kombinerad med hopp om återuppbyggnad. Man bör närma sig denna sed med allvar och avsikt.