עַל נַהֲרוֹת בָּבֶל שָׁם יָשַׁבְנוּ גַּם בָּכִינוּ בְּזָכְרֵנוּ אֶת צִיּוֹן: עַל עֲרָבִים בְּתוֹכָהּ תָּלִינוּ כִּנֹּרוֹתֵינוּ: כִּי שָׁם שְׁאֵלוּנוּ שׁוֹבֵינוּ דִּבְרֵי שִׁיר וְתוֹלָלֵינוּ שִׂמְחָה שִׁירוּ לָנוּ מִשִּׁיר צִיּוֹן: אֵיךְ נָשִׁיר אֶת שִׁיר יְהֹוָה עַל אַדְמַת נֵכָר: אִם אֶשְׁכָּחֵךְ יְרוּשָׁלִָם תִּשְׁכַּח יְמִינִי: תִּדְבַּק לְשׁוֹנִי לְחִכִּי אִם לֹא אֶזְכְּרֵכִי אִם לֹא אַעֲלֶה אֶת יְרוּשָׁלִַם עַל רֹאשׁ שִׂמְחָתִי: זְכֹר יְהֹוָה לִבְנֵי אֱדוֹם אֵת יוֹם יְרוּשָׁלִָם הָאֹמְרִים עָרוּ עָרוּ עַד הַיְסוֹד בָּהּ: בַּת בָּבֶל הַשְּׁדוּדָה אַשְׁרֵי שֶׁיְשַׁלֶּם לָךְ אֶת גְּמוּלֵךְ שֶׁגָּמַלְתְּ לָנוּ: אַשְׁרֵי שֶׁיֹּאחֵז וְנִפֵּץ אֶת עֹלָלַיִךְ אֶל הַסָּלַע:
Vid Babylons floder, där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. Vi hängde våra harpor på pilträden därinvid. Ty där krävde de som fört oss i fångenskap en sång av oss; och de som plågat oss krävde glädje av oss, sägande: Sjung för oss en av Sions sånger. Hur skulle vi kunna sjunga den Eviges sång i ett främmande land? Om jag förgäter dig, Jerusalem, så må min högra hand förgäta sin skicklighet. Om jag inte kommer ihåg dig, så må min tunga fastna vid min gom; om jag inte sätter Jerusalem högst bland mina glädjeämnen. Kom ihåg, Evige, Edoms barn på Jerusalems dag; de som sade: Riv det, riv det, ända till grunden. Babylons dotter, du som skall förgöras; lycklig är den som vedergäller dig för vad du gjort oss. Lycklig är den som griper dina spädbarn och krossar dem mot klippan.
מִזְמוֹר לְאָסָף אֱלֹהִים בָּאוּ גוֹיִם בְּנַחֲלָתֶךָ טִמְּאוּ אֶת הֵיכַל קָדְשֶׁךָ שָׂמוּ אֶת יְרוּשָׁלִַם לְעִיִּים: נָתְנוּ אֶת נִבְלַת עֲבָדֶיךָ מַאֲכָל לְעוֹף הַשָּׁמָיִם בְּשַׂר חֲסִידֶיךָ לְחַיְתוֹ אָרֶץ: שָׁפְכוּ דָמָם כַּמַּיִם סְבִיבוֹת יְרוּשָׁלִָם וְאֵין קוֹבֵר: הָיִינוּ חֶרְפָּה לִשְׁכֵנֵינוּ לַעַג וָקֶלֶס לִסְבִיבוֹתֵינוּ: עַד מָה יְהֹוָה תֶּאֱנַף לָנֶצַח תִּבְעַר כְּמוֹ אֵשׁ קִנְאָתֶךָ: שְׁפֹךְ חֲמָתְךָ אֶל הַגּוֹיִם אֲשֶׁר לֹא יְדָעוּךָ וְעַל מַמְלָכוֹת אֲשֶׁר בְּשִׁמְךָ לֹא קָרָאוּ: כִּי אָכַל אֶת יַעֲקֹב וְאֶת נָוֵהוּ הֵשַׁמּוּ: אַל תִּזְכָּר לָנוּ עֲוֹנֹת רִאשֹׁנִים מַהֵר יְקַדְּמוּנוּ רַחֲמֶיךָ כִּי דַלּוֹנוּ מְאֹד: עָזְרֵנוּ אֱלֹהֵי יִשְׁעֵנוּ עַל דְּבַר כְּבוֹד שְׁמֶךָ וְהַצִּילֵנוּ וְכַפֵּר עַל חַטֹּאתֵינוּ לְמַעַן שְׁמֶךָ: לָמָּה יֹאמְרוּ הַגּוֹיִם אַיֵּה אֱלֹהֵיהֶם יִוָּדַע בַּגּוֹיִם לְעֵינֵינוּ נִקְמַת דַּם עֲבָדֶיךָ הַשָּׁפוּךְ: תָּבוֹא לְפָנֶיךָ אֶנְקַת אָסִיר כְּגֹדֶל זְרוֹעֲךָ הוֹתֵר בְּנֵי תְמוּתָה: וְהָשֵׁב לִשְׁכֵנֵינוּ שִׁבְעָתַיִם אֶל חֵיקָם חֶרְפָּתָם אֲשֶׁר חֵרְפוּךָ אֲדֹנָי: וַאֲנַחְנוּ עַמְּךָ וְצֹאן מַרְעִיתֶךָ נוֹדֶה לְּךָ לְעוֹלָם לְדֹר וָדֹר נְסַפֵּר תְּהִלָּתֶךָ:
En psalm av Asaf. Gud, folken har kommit in i Din arvedel; de har orenat Ditt heliga tempel; de har lagt Jerusalem i ruiner. Liken av Dina tjänare har de gett till föda åt himlens fåglar, Dina frommas kött åt jordens vilddjur. Deras blod har de utgjutit som vatten runt omkring Jerusalem; och det fanns ingen som begravde dem. Vi har blivit till hån för våra grannar, till spott och spe för dem som är runt omkring oss. Hur länge, Evige? Skall Du vredgas för evigt? Skall Din svartsjuka brinna som eld? Utgjut Din vrede över de hedningar som inte har känt Dig, och över de riken som inte har åkallat Ditt Namn. Ty de har slukat Jakob, och lagt hans boning öde. Kom inte ihåg mot oss forna missgärningar: låt Din ömma barmhärtighet snart möta oss: ty vi är mycket förnedrade. Hjälp oss, vår frälsnings Gud, för Ditt Namns äras skull: och rädda oss, och rena bort våra synder, för Ditt Namns skull. Varför skulle hedningarna säga: Var är deras Gud? Låt det bli känt bland hedningarna inför våra ögon genom hämnden för Dina tjänares blod som är utgjutet. Låt fångens suckan komma inför Dig; bevara enligt storheten av Din makt dem som är bestämda att dö; och vedergäll våra grannar sjufalt i deras sköte deras hån, varmed de har hånat Dig, Evige. Så skall vi, Ditt folk och Din betesmarks får, tacka Dig för evigt: vi skall förkunna Ditt lov för alla släkten.
זְכֹר יְהֹוָה מֶה הָיָה לָנוּ הַבִּיטָה וּרְאֵה אֶת חֶרְפָּתֵנוּ: נַחֲלָתֵנוּ נֶהֶפְכָה לְזָרִים בָּתֵּינוּ לְנָכְרִים: יְתוֹמִים הָיִינוּ וְאֵין אָב אִמֹּתֵינוּ כְּאַלְמָנוֹת: מֵימֵינוּ בְּכֶסֶף שָׁתִינוּ עֵצֵינוּ בִּמְחִיר יָבֹאוּ: עַל צַוָּארֵנוּ נִרְדָּפְנוּ יָגַעְנוּ וְלֹא הוּנַח לָנוּ: מִצְרַיִם נָתַנּוּ יָד אַשּׁוּר לִשְׂבֹּעַ לָחֶם: אֲבֹתֵינוּ חָטְאוּ וְאֵינָם וַאֲנַחְנוּ עֲוֹנֹתֵיהֶם סָבָלְנוּ: עֲבָדִים מָשְׁלוּ בָנוּ פֹּרֵק אֵין מִיָּדָם: בְּנַפְשֵׁנוּ נָבִיא לַחְמֵנוּ מִפְּנֵי חֶרֶב הַמִּדְבָּר: עוֹרֵנוּ כְּתַנּוּר נִכְמָרוּ מִפְּנֵי זַלְעֲפוֹת רָעָב: נָשִׁים בְּצִיּוֹן עִנּוּ בְּתֻלֹת בְּעָרֵי יְהוּדָה: שָׂרִים בְּיָדָם נִתְלוּ פְּנֵי זְקֵנִים לֹא נֶהְדָּרוּ: בַּחוּרִים טְחוֹן נָשָׂאוּ וּנְעָרִים בָּעֵץ כָּשָׁלוּ: זְקֵנִים מִשַּׁעַר שָׁבָתוּ בַּחוּרִים מִנְּגִינָתָם: שָׁבַת מְשׂוֹשׂ לִבֵּנוּ נֶהְפַּךְ לְאֵבֶל מְחֹלֵנוּ: נָפְלָה עֲטֶרֶת רֹאשֵׁנוּ אוֹי נָא לָנוּ כִּי חָטָאנוּ: עַל זֶה הָיָה דָוֶה לִבֵּנוּ עַל אֵלֶּה חָשְׁכוּ עֵינֵינוּ: עַל הַר צִיּוֹן שֶׁשָּׁמֵם שׁוּעָלִים הִלְּכוּ בוֹ: אַתָּה יְהֹוָה לְעוֹלָם תֵּשֵׁב כִּסְאֲךָ לְדֹר וָדוֹר: לָמָּה לָנֶצַח תִּשְׁכָּחֵנוּ תַּעַזְבֵנוּ לְאֹרֶךְ יָמִים: הֲשִׁיבֵנוּ יְהֹוָה אֵלֶיךָ וְנָשׁוּבָה חַדֵּשׁ יָמֵינוּ כְּקֶדֶם: כִּי אִם מָאֹס מְאַסְתָּנוּ קָצַפְתָּ עָלֵינוּ עַד מְאֹד: הֲשִׁיבֵנוּ יְהֹוָה אֵלֶיךָ וְנָשׁוּבָה חַדֵּשׁ יָמֵינוּ כְּקֶדֶם:
Kom ihåg, Evige, vad som drabbat oss: betrakta, och se vår vanära. Vår arvedel har övergått till främlingar, våra hus till utlänningar. Vi är föräldralösa och faderlösa, våra mödrar är som änkor. Vi har druckit vårt vatten för pengar; vår ved säljs till oss. Våra nackar är under förföljelse: vi arbetar, och har ingen ro. Vi har räckt handen åt egyptierna, och åt assyrierna, för att mättas med bröd. Våra fäder har syndat, och är inte mer; och vi har burit deras missgärningar. Tjänare har härskat över oss: det finns ingen som befriar oss ur deras hand. Vi hämtade vårt bröd med fara för våra liv på grund av ökenens svärd. Vår hud blev svart som en ugn på grund av den fruktansvärda hungersnöden. De skändade kvinnorna i Sion, och jungfrurna i Judas städer. Furstar har hängts upp av deras hand: de äldstes ansikten blev inte hedrade. De tog de unga männen att mala, och barnen föll under veden. De äldste har upphört vid porten, de unga männen från sin musik. Vårt hjärtas glädje har upphört; vår dans har vänts i sorg. Kronan har fallit från vårt huvud: ve oss, att vi har syndat! För detta är vårt hjärta matt; för dessa ting är våra ögon dunkla. För berget Sion, som är ödelagt, vandrar rävarna på det. Du, Evige, består för evigt; Din tron från släkte till släkte. Varför glömmer Du oss för evigt, och överger oss så lång tid? Vänd oss åter till Dig, Evige, och vi skall vända åter; förnya våra dagar som i forna tider. Men Du har helt förkastat oss; Du är mycket vred på oss.
הַבֵּט מִשָּׁמַיִם וּרְאֵה מִזְּבֻל קָדְשְׁךָ וְתִפְאַרְתֶּךָ אַיֵּה קִנְאָתְךָ וּגְבוּרֹתֶךָ הֲמוֹן מֵעֶיךָ וְרַחֲמֶיךָ אֵלַי הִתְאַפָּקוּ: כִּי אַתָּה אָבִינוּ כִּי אַבְרָהָם לֹא יְדָעָנוּ וְיִשְׂרָאֵל לֹא יַכִּירָנוּ אַתָּה יְהֹוָה אָבִינוּ גֹּאֲלֵנוּ מֵעוֹלָם שְׁמֶךָ: לָמָּה תַתְעֵנוּ יְהֹוָה מִדְּרָכֶיךָ תַּקְשִׁיחַ לִבֵּנוּ מִיִּרְאָתֶךָ שׁוּב לְמַעַן עֲבָדֶיךָ שִׁבְטֵי נַחֲלָתֶךָ: לַמִּצְעָר יָרְשׁוּ עַם קָדְשֶׁךָ צָרֵינוּ בּוֹסְסוּ מִקְדָּשֶׁךָ:
Blicka ned från himlen, och se från Din helighets och Din härlighets boning: var är Din nitälskan och Din styrka, ljudet av Ditt inre och Din barmhärtighet mot mig? Är de återhållna? Sannerligen är Du vår Fader, fastän Abraham inte känner oss, och Jisrael inte vill kännas vid oss: Du, Evige, är vår Fader, vår förlossare; Ditt Namn är från evighet. Evige, varför har Du låtit oss villas bort från Dina vägar, och förhärdat vårt hjärta från Din fruktan? Vänd åter för Dina tjänares skull, Din arvedels stammar. Din helighets folk har ägt det blott en kort tid: våra motståndare har trampat ner Din helgedom. Vi är Dina: Du har aldrig härskat över dem; de blev inte kallade vid Ditt Namn.
וְעַתָּה יְהֹוָה אָבִינוּ אָתָּה אֲנַחְנוּ הַחֹמֶר וְאַתָּה יֹצְרֵנוּ וּמַעֲשֵׂה יָדְךָ כֻּלָּנוּ: אַל תִּקְצֹף יְהֹוָה עַד מְאֹד וְאַל לָעַד תִּזְכֹּר עָוֹן הֵן הַבֶּט נָא עַמְּךָ כֻלָּנוּ: עָרֵי קָדְשְׁךָ הָיוּ מִדְבָּר צִיּוֹן מִדְבָּר הָיָתָה יְרוּשָׁלִַם שְׁמָמָה: בֵּית קָדְשֵׁנוּ וְתִפְאַרְתֵּנוּ אֲשֶׁר הִלְלוּךָ אֲבֹתֵינוּ הָיָה לִשְׂרֵפַת אֵשׁ וְכָל מַחֲמַדֵּינוּ הָיָה לְחָרְבָּה: הַעַל אֵלֶּה תִתְאַפַּק יְהֹוָה תֶּחֱשֶׁה וּתְעַנֵּנוּ עַד מְאֹד:
Evige, Du är vår Fader; vi är leran, och Du vår krukmakare; och vi är alla Dina händers verk. Var inte alltför vred, Evige, kom inte heller ihåg missgärning för evigt: se, betrakta, vi ber Dig, vi är alla Ditt folk. Dina heliga städer är en öken, Sion är en öken, Jerusalem en ödemark. Vårt heliga och vårt sköna hus, där våra fäder prisade Dig, är uppbränt i eld: och alla våra ljuvliga ting är ödelagda. Vill Du hålla Dig tillbaka för dessa ting, Evige? Vill Du tiga, och plåga oss alltför svårt?
עַל חוֹמֹתַיִךְ יְרוּשָׁלִַם הִפְקַדְתִּי שֹׁמְרִים כָּל הַיּוֹם וְכָל הַלַּיְלָה תָּמִיד לֹא יֶחֱשׁוּ הַמַּזְכִּרִים אֶת יְהֹוָה אַל דֳּמִי לָכֶם: וְאַל תִּתְּנוּ דֳמִי לוֹ עַד יְכוֹנֵן וְעַד יָשִׂים אֶת יְרוּשָׁלִַם תְּהִלָּה בָּאָרֶץ: נִשְׁבַּע יְהֹוָה בִּימִינוֹ וּבִזְרוֹעַ עֻזּוֹ אִם אֶתֵּן אֶת דְּגָנֵךְ עוֹד מַאֲכָל לְאֹיְבַיִךְ וְאִם יִשְׁתּוּ בְנֵי נֵכָר תִּירוֹשֵׁךְ אֲשֶׁר יָגַעַתְּ בּוֹ: כִּי מְאַסְפָיו יֹאכְלֻהוּ וְהִלְלוּ אֶת יְהֹוָה וּמְקַבְּצָיו יִשְׁתֻּהוּ בְּחַצְרוֹת קָדְשִׁי:
Jag har satt väktare på dina murar, Jerusalem, som aldrig skall tiga dag eller natt: ni som nämner den Evige, var inte tysta, och ge Honom ingen ro, tills Han upprättar, och tills Han gör Jerusalem till en lovsång på jorden. Den Evige har svurit vid Sin högra hand, och vid Sin styrkas arm: Sannerligen skall jag inte mer ge din säd till föda åt dina fiender; och främlingarnas söner skall inte dricka ditt vin, för vilket du har arbetat: Men de som har samlat det skall äta det, och prisa den Evige; och de som har fört det samman skall dricka det i Min helighets förgårdar.
אַתָּה תָקוּם תְּרַחֵם צִיּוֹן כִּי עֵת לְחֶנְנָהּ כִּי בָא מוֹעֵד: כִּי רָצוּ עֲבָדֶיךָ אֶת אֲבָנֶיהָ וְאֶת עֲפָרָהּ יְחֹנֵנוּ: בּוֹנֵה יְרוּשָׁלִַם יְהֹוָה נִדְחֵי יִשְׂרָאֵל יְכַנֵּס:
Du skall stå upp, och förbarma Dig över Sion: ty tiden att vara den nådig, ja, den bestämda tiden, har kommit. Ty Dina tjänare har behag till dess stenar, och har nåd med dess stoft. Så skall hedningarna frukta den Eviges Namn, och alla jordens kungar Din härlighet. När den Evige bygger upp Sion, skall Han uppenbara Sig i Sin härlighet. Han skall akta på den utblottades bön, och inte förakta deras bön.