עַל נַהֲרוֹת בָּבֶל שָׁם יָשַׁבְנוּ גַּם בָּכִינוּ בְּזָכְרֵנוּ אֶת צִיּוֹן:
Vid Babylons floder, där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.
עַל עֲרָבִים בְּתוֹכָהּ תָּלִינוּ כִּנֹּרוֹתֵינוּ:
På pilträden där hängde vi upp våra harpor.
כִּי שָׁם שְׁאֵלוּנוּ שׁוֹבֵינוּ דִּבְרֵי שִׁיר וְתוֹלָלֵינוּ שִׂמְחָה שִׁירוּ לָנוּ מִשִּׁיר צִיּוֹן:
Ty där bad våra fångvaktare oss om sång och våra plågoandar om glädje: "Sjung för oss en av Sions sånger."
אֵיךְ נָשִׁיר אֶת שִׁיר יְהוָה עַל אַדְמַת נֵכָר:
"Hur skulle vi kunna sjunga den Eviges sång på främmande jord?"
אִם אֶשְׁכָּחֵךְ יְרוּשָׁלִָם תִּשְׁכַּח יְמִינִי:
Om jag glömmer dig, Jerusalem, må då min högra hand glömma sin skicklighet.
תִּדְבַּק לְשׁוֹנִי לְחִכִּי אִם לֹא אֶזְכְּרֵכִי אִם לֹא אַעֲלֶה אֶת יְרוּשָׁלִַם עַל רֹאשׁ שִׂמְחָתִי:
Må min tunga fastna vid min gom, om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högst i min glädje.
זְכֹר יְהוָה לִבְנֵי אֱדוֹם אֵת יוֹם יְרוּשָׁלִָם הָאֹמְרִים עָרוּ עָרוּ עַד הַיְסוֹד בָּהּ:
Tänk, Evige, på Edoms söner på Jerusalems dag, de som sade: "Riv ner, riv ner ända till grunden!"
בַּת בָּבֶל הַשְּׁדוּדָה אַשְׁרֵי שֶׁיְשַׁלֶּם לָךְ אֶת גְּמוּלֵךְ שֶׁגָּמַלְתְּ לָנוּ:
Du Babylons dotter, som är dömd till förödelse, lycklig är den som vedergäller dig det du har gjort mot oss.
אַשְׁרֵי שֶׁיֹּאחֵז וְנִפֵּץ אֶת עֹלָלַיִךְ אֶל הַסָּלַע:
Lycklig är den som griper dina spädbarn och krossar dem mot klippan.