Himmel och jord, lyssna
Mose börjar sin sång med att kalla himlarna att lyssna och jorden att höra, och ber att hans ord ska falla som regn och dagg över folket. Han förkunnar Guds storhet, Honom som han kallar Klippan, vars verk är fullkomligt och vars alla vägar är rätta. Gud är trofast och sann, utan orätt, rättfärdig och rak. Mot den ståndaktigheten ställer Mose en villsam generations tillkortakommanden, och ramar in hela sången som en kontrast mellan Guds beständighet och mänsklig glömska.
Minns forna dagar
Sången manar Israel att minnas forna dagar och att fråga de äldste, som ska berätta hur Gud satte folken på deras platser och höll Israel särskilt kärt. I en öm bild beskriver Mose hur Gud fann sitt folk i en tjutande öken och omslöt dem med omsorg, och vaktade dem som sin egen ögonsten. Likt en örn som väcker sitt bo och svävar över sina ungar, och breder ut sina vingar för att fånga dem, bar Gud Israel högt och ledde dem ensam, utan någon främmande makt vid sin sida. Han förde dem till ett rikt land och gav dem dess finaste gåvor. Avsnittet är ett porträtt av ren, uppmärksam kärlek.
Jeshurun blev fet
Sedan vänder sig sången till otacksamheten. Jeshurun (ett poetiskt namn för Israel) blir fet och välgödd, och i sin bekvämlighet sparkar han mot just den Gud som skapade honom, och överger sin frälsnings Klippa. Folket jagar efter främmande gudar och tomma avgudar som inte är några gudar alls, och väcker Guds vrede och sorg. Till svar talar Gud om att dölja sitt ansikte för att se vad deras slut ska bli, och låter följderna av att överge Honom utvecklas. Varningen är skarp, men den flödar ur en sårad kärlek snarare än ur kall förkastelse.
Jag är Han
Gud förkunnar att hämnd och rättvisa är Hans allena, och att Han ska handla när Hans folks styrka är borta och de står fullkomligt hjälplösa. Ändå bönhör samme Gud som dömer: Han ska förbarma sig över sina tjänare och skaffa dem rätt, och vägrar att låta deras fiender göra segern till sin egen. I sångens höjdpunkt förkunnar Gud att Han ensam är Gud, utan någon annan vid sin sida, Han som ger död och liv, som sårar och helar, och ur vars hand ingen kan rädda. Till sist lovar Han att hämnas och att försona, och rena sitt land och sitt folk. Folken själva kallas att glädjas tillsammans med Israel.
Detta är ert liv
När sången är fullbordad kommer Mose och läser upp alla dess ord inför folkets öron, tillsammans med Josua. Han uppmanar dem att lägga på hjärtat allt han vittnat om den dagen och att bjuda det åt sina barn. Detta är inga tomma ord, säger han dem, utan deras själva liv, och genom dem ska de förlänga sina dagar i landet de snart ska ärva. Sången är menad att leva inte enbart på en bokrulle utan i varje generations hjärta.
Bestig berget
Just den dagen talar Gud till Mose och säger honom att bestiga berget Nebo, i Moabs land mitt emot Jeriko, och att blicka ut över Kanaans land som Israel snart ska få. Där ska Mose dö och samlas till sitt folk, så som hans bror Aron dog på berget Hor före honom. Gud erinrar om att detta är därför att de båda, vid Meribas vatten i öknen, inte helgade Honom fullt ut inför folket. Mose ska se landet breda ut sig framför sig, men han ska inte gå in i det. Parshan slutar i vila på det berget, mellan ett liv av ledarskap och en död inom synhåll för löftet.